I deserve to be happy..
Att föräldrar skiljer sig är fullt normalt. Men varför måste det vara så himla jobbigt att gå igenom? När mina föräldrar skildes , somnade jag gråtandes varje natt. Allt började med att dom "skulle bo ifrån varandra lite".. Yeah right! Jag fattade direkt att det skulle bli mer än bara en paus, och jag hade rätt. Mina föräldrar skulle aldrig mer leva tillsammans och jag skulle aldrig få se dom tillsammans igen.. Min största dröm sen liten, var att mina föräldrar skulle vara gifta tills dom tog sitt sista andetag. Jag gick och tjatade om att dom skulle gifta om sig (jag va 2 år när som giftes, så jag kommer inte ihåg något), men dom tyckte att det räckte med en gång. Jävligt trist, för jag skulle verkligen vilja se mina föräldrar stå tillsammans och lova varandra evigt äktenskap. Det jobbigaste under denna perioden , var nog när alla saker skulle delas upp. "Om du får denna så kan jag ta den här?", så hördes det i flera dagar när allt skulle delas ut. När jag satt och var med när allt delades upp, tänkte jag på om jag kunde komma på något som helst positivt med att dom skulle skiljas. Okej, jag skulle bo på 2 ställen, och få ännu ett rum! Men det fanns verkligen inte något som helst positivt med skilsmässa. "vi måste göras vad som känns rätt för oss". Jo, det är sant, man kan inte tvinga sig själv att vara gift/tillsammans med någon som man inte har känslor för längre. Men detta skadade mig något fruktansvärt. På den tiden var jag duktig i skolan, gjorde alltid mina läxor och var aktiv på lektionerna. Men då hade jag inte lust till något. Jag slutade göra läxorna och satt bara och stirrade ner i bänken på lektionerna. Jag va alltid så glad och skämtade osv, men många började märka att något var fel, och jag berättade för dom vad som skulle ske. "åhnej! sånt är så hemskt". Nähä! Menar du verkligen det? Vafan tror ni, idioter. Vem skulle springa runt och ljuga om att föräldrarna skulle skiljas? Det är fan bland det värsta jag någonsin gått igenom. Att min dröm aldrig blev sann, det svider fortfarande.
Jag försöker verkligen minnas den tiden mina föräldrar hade tillsammans, men jag kommer inte ihåg något nästan. Det enda jag kommer ihåg är när jag,pappa och Joel satt i bilen påväg hem från Joels trampolinträning, då pappa säger: "jag tror aldrig det kommer bli jag och er mamma igen.."
Det kändes bokstavligt talat som om någon sköt mig då. Mitt hjärta gjorde fruktansvärt ont och jag kunde knappt andas. Tårarna forsade ner från mina kinder och det var helt omöjligt att stoppa dom.
Att jag bara kommer ihåg denna hemska saken, får mig att må riktigt dåligt.
Än idag mår jag dåligt över att dom är skilda, jag saknar verkligen när dom var tillsammans och man kunde sitta med både mamma och pappa i samma hus.
Jag slutar denna lilla historian med tårar som forsar ner från kinderna.
Dags att slänga sig i soffan med en stor kopp kaffe tror jag..
Kommentarer
Trackback
